Överväldigande tystnad

Mörkret kväver alla ljud

Det står ett stearinljus utomhus

Helt ensam i gräset kämpar det

med att hålla lågan vid liv

Det är en kamp emot natten

Det är också en kamp emot de

tunga droppar himlen fäller

Himlens tårar och solens fiende

försöker trycka undan ljusets varma låga

Men tappert kämpar det

En styrkekamp tar över tiden

Regnets droppar hörs

Faller hårt mot ytan

Ljuset fräser till

Bestämd över sitt beslut

om fortsatt levnad

Mörkret döljer allt utom striden

En styrkekamp tar över tiden

Överväldigande tystnad

Striden är snart över

Men det lyser hela natten

Hopp

Något mörkt väntar på mig längs vägen

Står där längs vägkanten i sin svarta,

smutsiga glans

Väntar på mig

Vill säga mig något

Vill visa mig vägen

Men vägen är förstörd av missriktad dumhet

och därför svår att finna

En ton genljuder och krossat glas stoppas

in i min mun och skär

Hjälpen är utom räckhåll för alltid förintad

För alltid förlorad

"Om man tror något vet man inte"

Den svarta smutsiga gestalten viskar det

Med skrovlig röst han talar

Inget skrik kommer

Han försvinner

En blå cykel cyklar långsamt förbi mig längs

den ensamma och ödsliga vägen utan lyktor

Hjulen gnisslar gällt

Det är ingen som sitter på cykeln

Bara genomträngande tystnad, förkroppsligad

Inga ögon, ingen kropp

Jag är ensam med cykeln

Det börjar regna, cykeln stannar

Jag knuffar bort tomheten och kliver upp på cykeln

Jag cyklar långsamt längs vägen som kantas

av mörka träd och vålnader som tittar

Jag njuter av mitt allt

Regnet svalkar och suddar ut allt grått

Min värld är grön och lila