Något mörkt väntar på mig längs vägen

Står där längs vägkanten i sin svarta,

smutsiga glans

Väntar på mig

Vill säga mig något

Vill visa mig vägen

Men vägen är förstörd av missriktad dumhet

och därför svår att finna

En ton genljuder och krossat glas stoppas

in i min mun och skär

Hjälpen är utom räckhåll för alltid förintad

För alltid förlorad

"Om man tror något vet man inte"

Den svarta smutsiga gestalten viskar det

Med skrovlig röst han talar

Inget skrik kommer

Han försvinner

En blå cykel cyklar långsamt förbi mig längs

den ensamma och ödsliga vägen utan lyktor

Hjulen gnisslar gällt

Det är ingen som sitter på cykeln

Bara genomträngande tystnad, förkroppsligad

Inga ögon, ingen kropp

Jag är ensam med cykeln

Det börjar regna, cykeln stannar

Jag knuffar bort tomheten och kliver upp på cykeln

Jag cyklar långsamt längs vägen som kantas

av mörka träd och vålnader som tittar

Jag njuter av mitt allt

Regnet svalkar och suddar ut allt grått

Min värld är grön och lila